Läste nyss en dryg anonym hobbypsykologs kommentar på Frihetsmaskinens blogg
Men kommentaren fick mig att tänka till lite om varför det här med ekonomisk frihet känns så lockande. Favoritbloggaren Bolmesson har sin förklaring till sitt ekonomiskt hanterande från en barndom där pengar saknades. Kan känna igen mig lite i det, men i mitt fall hade vi egentligen ingen brist på pengar då mina föräldrar mer än gärna kompenserade sina tillkortakommanden med prylar och leksaker. Trots halvkass ekonomi fick vi en väldigt massa saker.
Men jag minns att min skräck på den tiden, antar att jag var runt tio år, var att vi skulle bli hemlösa. Jag minns fortfarande klumpen i magen. Bråken och eländet runt pengar. Ändå hade vi villa, bil och sommarstuga. Såhär i vuxen ålder kan jag fundera lite på det vettiga i oron över pengar i den situationen, men barn tänker inte likadant som vuxna...men visst pappa var den enda som jobbade då och med en förtidspensionerad mamma var väl inte framtidsutsikterna helt hundra.
Mamma som blev sjukskriven när jag var runt tolv år gammal så måste det betyda att vi då levde över våra tillgångar. Lite konstigt ändå, två föräldrar, en jobbade som tekniker, den andre förtidspensionerad. Tre ungar. Kan inte ha blivit så mycket över så undrar om någon hjälpte till ekonomiskt?
När dom för ett par år sedan gick bort fick jag som arvtagare full koll på ekonomin, den var ändå ganska bra. Det enda dåliga var lite väl stort bostadslån med tanke på att huset köptes 1980-isch. Men annars solid ekonomi med budget, koll på räkningar, noggranna budgetar. Inte illa med tanke på att min pappa var ganska så packad de senaste åren, och mamma allmänt förtvivlad och ångestfull. Men ekonomin skulle det vara ordning o reda på, lite jävla ironiskt i allt. Kanske där jag ändå ärvt lite med det ekonomiska tänket, vi gör ju som våra föräldrar gör, inte som dom säger.
Så kanske är det trygghet som jag är ute efter, även om den jakten känns negativt laddad. Jakten på oberoende, att ha möjligheten att få bestämma helt över sin egna tid, den är positivt laddad.
Känslan just nu är varken trygghet eller otrygghet. Det har varit mycket kopplat till pengar, och nu har jag lyckats investera ihop ett gäng pengar som gör att jag åtminstone skulle kunna ta ledigt i fem år utan inkomst eller bidrag. Det skulle då bli att leva på lite över existensminimum, men klart att det skulle gå.
Själv vill jag inte sluta jobba, men jobba mindre. Och jag vill verkligen åt den känslan att bli fri, att äga min egna tid! För när rädslan väl är borta skapas nya behov och möjligheter, och för min del är "tillräckligt" mycket pengar vägen dit. Det finns trygghet, jobb, bostad och mat. Nästa är oberoende, så att jobb och bostad inte är något att oroa sig för, varken ena eller andra hållet.
Svaret ligger som kommentaren antyder, djupt i oss själva men vi har alla diverse anledningar, och troligen blandade såna. Min slutsats är iaf att såna som jag, frihetsmaskinen, bolmesson, petrusko osv är dom friska i samhället. Det märks extra tydligt när jag diskuterar med andra, det finns något provocerande att äga sin egen tid. Folk blir nästan förbannade. Men undra om sex veckors semester istället för fem också är det? Eller åtta timmars arbetsdag istället för tio?
Normen är, 8-17, fem veckors semester och under tiden äta sova dö, julafton, midsommar, same same året runt. Avvik och du är konstig, arbetsskygg (rädd för arbetslivet kanske bristande social kompetens, som i kommentaren ovan). Varför är min frihet och det jag gör provocerande för någon annan? Speciellt då ingen kommer till skada.
Ja tack till något annat!
Men kommentaren fick mig att tänka till lite om varför det här med ekonomisk frihet känns så lockande. Favoritbloggaren Bolmesson har sin förklaring till sitt ekonomiskt hanterande från en barndom där pengar saknades. Kan känna igen mig lite i det, men i mitt fall hade vi egentligen ingen brist på pengar då mina föräldrar mer än gärna kompenserade sina tillkortakommanden med prylar och leksaker. Trots halvkass ekonomi fick vi en väldigt massa saker.
Men jag minns att min skräck på den tiden, antar att jag var runt tio år, var att vi skulle bli hemlösa. Jag minns fortfarande klumpen i magen. Bråken och eländet runt pengar. Ändå hade vi villa, bil och sommarstuga. Såhär i vuxen ålder kan jag fundera lite på det vettiga i oron över pengar i den situationen, men barn tänker inte likadant som vuxna...men visst pappa var den enda som jobbade då och med en förtidspensionerad mamma var väl inte framtidsutsikterna helt hundra.
Mamma som blev sjukskriven när jag var runt tolv år gammal så måste det betyda att vi då levde över våra tillgångar. Lite konstigt ändå, två föräldrar, en jobbade som tekniker, den andre förtidspensionerad. Tre ungar. Kan inte ha blivit så mycket över så undrar om någon hjälpte till ekonomiskt?
När dom för ett par år sedan gick bort fick jag som arvtagare full koll på ekonomin, den var ändå ganska bra. Det enda dåliga var lite väl stort bostadslån med tanke på att huset köptes 1980-isch. Men annars solid ekonomi med budget, koll på räkningar, noggranna budgetar. Inte illa med tanke på att min pappa var ganska så packad de senaste åren, och mamma allmänt förtvivlad och ångestfull. Men ekonomin skulle det vara ordning o reda på, lite jävla ironiskt i allt. Kanske där jag ändå ärvt lite med det ekonomiska tänket, vi gör ju som våra föräldrar gör, inte som dom säger.
Så kanske är det trygghet som jag är ute efter, även om den jakten känns negativt laddad. Jakten på oberoende, att ha möjligheten att få bestämma helt över sin egna tid, den är positivt laddad.
Känslan just nu är varken trygghet eller otrygghet. Det har varit mycket kopplat till pengar, och nu har jag lyckats investera ihop ett gäng pengar som gör att jag åtminstone skulle kunna ta ledigt i fem år utan inkomst eller bidrag. Det skulle då bli att leva på lite över existensminimum, men klart att det skulle gå.
Själv vill jag inte sluta jobba, men jobba mindre. Och jag vill verkligen åt den känslan att bli fri, att äga min egna tid! För när rädslan väl är borta skapas nya behov och möjligheter, och för min del är "tillräckligt" mycket pengar vägen dit. Det finns trygghet, jobb, bostad och mat. Nästa är oberoende, så att jobb och bostad inte är något att oroa sig för, varken ena eller andra hållet.
Svaret ligger som kommentaren antyder, djupt i oss själva men vi har alla diverse anledningar, och troligen blandade såna. Min slutsats är iaf att såna som jag, frihetsmaskinen, bolmesson, petrusko osv är dom friska i samhället. Det märks extra tydligt när jag diskuterar med andra, det finns något provocerande att äga sin egen tid. Folk blir nästan förbannade. Men undra om sex veckors semester istället för fem också är det? Eller åtta timmars arbetsdag istället för tio?
Normen är, 8-17, fem veckors semester och under tiden äta sova dö, julafton, midsommar, same same året runt. Avvik och du är konstig, arbetsskygg (rädd för arbetslivet kanske bristande social kompetens, som i kommentaren ovan). Varför är min frihet och det jag gör provocerande för någon annan? Speciellt då ingen kommer till skada.
Ja tack till något annat!
Kommentarer
Skicka en kommentar